Mitt i Vandas gamla fabriksområde finns en väg med en annorlunda namnskylt. Många har läst dess namn, och kanske har några en stund funderat på vad det betyder. Men få vet att Robert Hubers väg rymmer en hel berättelse och en stor del av Finlands historia.
Hösten 1872 anlände ett fartyg till Helsingfors hamn med gäster från Österrike ombord. Från fartygets fönster tittade en schweizisk man med en svart portfölj i knät och stora idéer i huvudet ut över livet i den stad som hade vaknat till liv. Vid den här tiden framstod Helsingfors för besökarna som en framväxande ekonomi och en attraktiv plats att bo på; universitetet hade funnits i staden i årtionden, järnvägsförbindelserna till Tavastehus och S:t Petersburg hade just blivit klara. Tröskeln på 100.000 invånare hägrade precis runt hörnet. Rök bolmade från fabrikernas skorstenar, fartyg trafikerade hamnen och tåg transporterade människor och varor i båda riktningarna. Men allt var inte klart ännu.
En man klev av fartyget och ner på kajen och vinkade till sin blivande hemstad. Hans namn var Robert Huber och han hade kommit till Helsingfors för att bygga ett vattenförsörjningssystem.
Robert Huber hade ett anmärkningsvärt liv. Han föddes i Schweiz som handelsman och började tidigt studera vid tekniska högskolan i Basel. Han tog examen vid 20 års ålder, med ett ingenjörscertifikat i fickan. Han behövde inte vänta länge på ett jobb, eftersom han nästan omedelbart hittade in på ett företag som tillverkade vävstolar. Företaget expanderade senare, och inte på det vanliga sättet: vävstolstillverkarna fick sällskap av rörmokare. Men denna något udda expansion var avgörande för Robert Hubers livsverk. Redan vid 21 års ålder assisterade han den engelske ingenjören Moore vid byggandet av ett vattenförsörjningssystem i Basel, och det fanns ingen återvändo.
Robert Huber var en teknikens man. På sitt nästa jobb var han tvungen att sköta pappersarbete och det gillade han inte alls. När Moore, en ingenjör som han kände väl, bad honom att hjälpa honom att bygga en vattenledning i Köln behövde Huber inte tänka två gånger. Så började en resa till Tyskland, under vilken han blev expert på sitt område.
Slutligen erbjöds Huber tre olika jobb, och han valde Helsingfors. Efter ankomsten till Finland började arbetet nästan omedelbart. Det första byggåret gick i en rasande fart - tre fjärdedelar av hela vattenförsörjningsnätet byggdes under den tiden. Men företaget skonades inte från motgångar: den internationella lågkonjunkturen började driva Hubers företag till randen av konkurs. Hubers arbete var uppskattat och viktigt för helsingforsarna, och staden köpte därför den ofärdiga vattenledningen. Arbetet återupptogs - och leddes återigen av Robert Huber.
Dickursby hade blivit en livlig handelsplats efter mitten av 1800-talet. Efter att järnvägsstationen anlagts började befolkningen öka, och Robert och Emma Huber och deras familjer bosatte sig där. De hade inte bråttom att lämna Finland: den nyetablerade VVS-verksamheten blomstrade och ingenjörer från flera andra städer behövde Roberts erfarenhet och klara vision. I Helsingfors fick de barn, bland annat en son, Konrad. Hans skarpa öga och stadiga hand var till stor glädje för hela den finska nationen. Konrad Huber var den första finska världsmästaren i hagelgevär och vid OS i Paris vann han en silvermedalj.
Robert Hubers inflytande på Finland har varit respektabelt. Att gräva ett rör under jord för att leda vatten direkt till människors kök kunde på hans tid ha låtit som galenskap. Men en gnutta galenskap har ofta varit drivkraften bakom stora saker.
Robert Hubers företag verkade under lång tid i Vanda. Långt senare döptes vägen som går förbi Hubers gamla fabriksområde till Robert Hubers väg för att hedra den ingenjör som hade gjort ett stort bidrag till livet.
Det är den vägen vi är på. 24 Center är på hedersplatsen för att se till att Robert Hubers livsverk lever och frodas här, varje dag.
